I måndags gick jag upp i god tid, gjorde ett ordentligt schema över veckan och började arbeta. På förmiddagen ringde exfrun och meddelade att hon skulle ta vår 3-åring till Vårdcentralen, eftersom han hade över 40 graders feber och kraftiga – ska vi säga – magproblem…
Därefter gick det lite långsammare att jobba. Ni som är föräldrar vet varför – man oroar sig så klart. För det mesta är oron hyfsat obefogad, men när exfrun någon timme senare ringde och berättade att Vårdcentralen skickat in dem till barnakuten och att de i sin tur beslutat att lägga in sonen. Så jag släppte allt, lånade en bil och körde in till Växjö lasarett.
Det här är totalt off topic. TkJ.se är ingen föräldrarblogg. Men jag har fått flera mejl med frågor om varför bloggen inte uppdaterats, så här kommer en förklaring.
Jag vet inte hur många läkare som försökte ställa diagnos på grabben. Hög feber, magsmärtor så att han skrek rakt ut (och han har en grym smärttröskel – trillar han med huvudet före ner i golvet och får en stor blå bula, gnuggar han sig bara och säger ”Ojdå, pang!”) och kraftiga diarréer.
Det blev aldrig någon diagnos. Det är inte så lätt när det gäller småbarn eftersom de inte kan säga exakt vad det är som är fel. Sänkan låg på 200 så det var förmodligen någon form av infektion, så han fick antibiotika men när han för snabbt blev bättre så tog de bort medicineringen.
I princip sov varken jag eller exet någonting under de tre dygn vi var där. Första dygnet så kom sköterskor och läkare in på rummet ungefär en gång i halvtimmen. PVK:n med dropp behövde bytas flera gånger eftersom kärlen sprack, och att hålla fast sin 3-åring som skriker i panik klockan fyra på morgonen för att sätta en ny PVK är vidrigt. Det överträffades bara av att hålla fast honom när de ville sätta kateter. Då var jag nära till tårarna.
Maktlöshet som förälder
Eftersom jag har Crohns sjukdom, som till viss del är ärftligt, undersökte de det här. Att så här små barn får Crohns är extremt ovanligt, men det var för många symtom som stämde för att det skulle kunna ignoreras. I samma veva som läkare gjorde ultraljud och röntgade tarmen förklarade de att man kontrollerade efter just Crohns – och cancer.
Nu kunde man alltså stryka det här, men att sitta med sin 3-åring på sjukhuset och höra att en läkare tittar efter cancer, det är ingenting som man förbereds för på BVC under graviditeten. Jag känner väldigt stor empati för de stackars föräldrar (och barnet i fråga) vars småbarn testas positivt för sådana vidriga sjukdomar. Det går inte att förstå hur det skulle kännas.
Idag är 3-åringen uppe och springer som vanligt, leker, busar och bråkar med storebror, så allting slutade väl. Men det här var ett par riktigt hemska dagar. Barnakuten och dess avdelning på Växjö CLV ska ha varmt beröm, för de var fantastiskt bra.
Så. Det var min vecka och anledningen till varför bloggen inte uppdaterats. Hur var din arbetsvecka? Bättre hoppas jag.
